På gatorna i Helsingfors

På vårvintern stormade det och bände på isarne kring Helsingfors, så att ändtligen midt i april den blå randen utanför Gråhara båk kom allt närmare, medan isarne vid hamnarne alltmer antogo den smutsgrå färg, som ändtligen i slutet af månaden blef lika klar som vattnet, tills det
hela sjönk likt skum och försvann för solstrålarne och några milda vindar i förening.

Studenterna firade som vanligt sin första maj i Kajsaniemi, stodo utanför värdshuset i snömuddret och sjöngo, medan en mängd kypare och jungfrur ombesörjde en artificiel värme och dito solsken medelst en mängd punschbålar, hvilkas innehåll tömdes och fyldes lika hastigt.

Herr Adolf sjöng icke med i qvartetten. Han hade börjat taga lektioner för stadens fashionablaste sånglärarinna och fick inte slita ut sin fina tenor i korsång. Dessutom var han icke omtyckt af kamraterna, fruntimmersaktig som han var. Han tillhörde ett litet kotteri fattige adelsmän, hvilkas ekonomiska stöd han, den borgerlige, i nåder fick vara. Det var en hop finhyade, pomaderade och moderna modejournalsungdomar, mycket nogräknade om sitt rykte, då det gälde det, som verlden fick veta. De visade sig endast i de fashionablaste familjer, talade endast med de unga damer, som i allmänhet i societeten voro mest observerade, och aktade sig på allt vis att i något afseende visa någonsomhelst sjelfständighet eller karaktär. De sågo i allmänhet helst på, voro öfverallt, logo öfverlägset åt allt, och drogo jemt och ständigt i små nödvuxna och ynkliga mustascher, som aldrig blefvo längre.

Daniel Sten: "Sämre folk"